# Min tid Author: Ratlings Eftersom jag är sajtvärd kan jag börja med att berätta min historia, så här kommer den! Allt har väl börjat med att jag blivit misshandlad fysiskt och psykiskt av mina föräldrar sen jag var liten och grovt mobbad. Mamma och pappa separerade 2004 och då vart det lite bättre, trots min mammas psykiska sammanbrott hela tiden. Senare det året flyttade vi också till Sverige, från Norge. Väl i Sverige började mamma med sitt nertryckande mer än någonsin. Jag vart återigen grovt mobbad i skolan. Och sexuelltutnyttjad av en annan familjemedlem. Jag började skolka, blev destruktiv, hade en destruktiv relation med min dåvarande bästa kompis och en pojkvän som behandlade mig som skit. Försökte ta livet av mig två gånger, första gången vägrade jag hjälp från SOC. När jag senare bad om hjälp sa doom att jag fick skylla mig själv som inte ville ha någon hjälp från första början, så nu fick jag klara mig själv. Då kom andra försöket och jag vart inlagd på psykiatrisk klinik. Efter det frågade SOC om jag ville komma hemifrån ett tag, till ett familjehem, där jag kunde vila upp mig och komma ifrån ett tag. Svaret vart utan tvekan ja. Det vart 2 veckor väntan, med ångest och destruktivitet, innan jag fick veta att jag skulle åka till Risingegården på utredning istället för familjehem. Efter 3 månader lovade dom att jag skulle komma hem. Risingegården är ett utredning- och behandlingshem för flickor mellan 13-18 år. Som mest under min tid där bodde vi 16 flickor där. Det är alltså ganska stort.  Risinge för mig vart en tid där jag fördjupade mig i det destruktiva. För första gången i mitt liv hittade jag också samhörighet, ett ställe utan mobbning. Självklart var det tjafs hit och dit, saker som "försvann" - men vad förväntar man sig när man bor med enbart tjejer? ![Flört](http://behandlingshem.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") Det var en ångestfylld tid, men den hade även roliga, glädje fyllda stunder. En skräckfylld stund också, med en brand när några tjejer tröttnade på stället och personalen. Jag trivdes dock inte alls och ville bara hem. Jag skrev hemska brev till min mamma, skrev otrevliga saker i blod på väggarna och var allmänt... svart. Allt var svart. Psykologiskt måste jag varit på botten. Också det jag hört senare, jag var på botten. 3 månader gick över till 4 när dom bestämde sig för att jag inte alls skulle få komma hem som dom lovat, utan jag skulle flytta till ett annat behandlingshem vid namn Lilla Lugnet. Då började en kamp om att få komma hem, jag ville då inte bo på ett jäkla dagis heller! Efter hot mot både min mamma och SOC om saker som kunde hände om jag inte fick flytta hem fick jag ett val - flytta frivilligt, SoL placering, eller bli placerad enligt LVU. Eftersom jag redan då var väl insatt i alla dess meningar var det bara att följa med. Lilla Lugnet är ett litet privatägt behandlingshem med plats för 5 tjejer. Personalen fick ta med sig sina hundar när dom jobbade och det bodde 2 katter där. Det var mitt krav - att det skulle finnas djur där. På Lilla Lugnet var det också en destruktiv tid, med ångest. Men också med så sjukt många glädje stunder. Under tiden var det självklart helt bajs, vi satt bara och stirrade in i väggen, hur skulle vi må bättre av det?! Det var uppror mot personalen, turer till akuten, bråk med tjejerna, bio, mysiga promenader, turer på stan, restaurangbesök.. Och självklart det vanliga, som alla behandlingshem går ut på - struktur. Gå upp på morgonen i tid, bädda sängen, städa på städdagarna, göra mat och storhandla under din matvecka, gå och lägga dig i rätt tid, tvätta på din tvättdag, sköta skola osv. När jag hade bott där i 1 år, 7 månader och 23 dagar fick jag nog. Det hade varit stunder då allt hade varit bra, jag skulle få flytta hem och vi hade haft möten om det med mamma och allt var verkligen toppen, men det hade runnit ut i sanden då mamma senare, när det närmade sig, kände att hon inte orkade. Den dagen jag fick nog var under ett av mina hembesök. Jag låg i soffan hemma hos mamma och det var dags att gå till tåget. Jag bröt ihop och sa att jag inte vill tillbaka, ingenting hade blivit något bättre när jag bodde där överhuvudtaget iallafall. Så mamma ringde och sa detta. Två dagar senare hade jag flyttat hem. Tiden jag bodde hemma var lik den andra tiden. Det var ingen skillnad alls från när jag senast hade bott hemma förutom att mitt självskadebeteende hade förvärrats. Den tiden tänker jag dock inte gå in på i detalj. Men 1 och ett halvt år senare upphörde min destruktivitet pga rätt medicinering och diagnosen Bipolär. Det har underlättat allt. Mamma och jag kom på senare att vi inte kunde bo ihop, det funkade inte, det var krig hemma konstant. Försommaren 2011 bjöd hon in min pojkvän att bo med oss, antagligen i förhoppning att vi då skulle tröttna och flytta hemifrån till vårat eget. Ja det hände ju inte. I november samma år fick vi till januari på oss att hitta eget boende annars vart vi bostadslösa. Efter mycket tjafs med SOC och mamma fick vi egen lägenhet och flyttade i december till våran alldeles egna lägenhet i lilla Arboga. Och här sitter jag nu.  Fullt fungerande på alla sätt, kan se tillbaka och se saker positivt. ![Glad](http://behandlingshem.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 1 Author: PiganX Tycker det är starkt gjort av dig att dela med dig av en så personlig berättelse. Hade aldrig klarat det till vem som helst, så tycker det är väldigt bra gjort av dig! Finns nog många här som känner igen sig i väldigt mycket av det du upplevt. ## Comment 2 Author: Ratlings #1 Tack! Jag har inga problem att berätta något alls av det jag varit med om, men är det kommer till hur jag känner inför det jag varit med om... Då blir det en annan sak haha. Känslor är jag inte bra på att prata om ![Tungan ute](http://behandlingshem.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-tongue-out.gif "Tungan ute") ## Comment 3 Author: PiganX Jag är ganska öppen om allting bland mina vänner och när det handlar om att lära känna nya människor, men då väljer man ju själv vem som ska få veta också. Här på öppna forum tappar man ju den kontrollen och har ingen aning om vem som läser ![Obestämd](http://behandlingshem.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd") ## Comment 4 Author: Ratlings #3 Nä det är ju sant. Men man kan också nå ut till andra som är i samma situation och genom det kanske hjälpa lite eller ge en gnutta hopp i den minst sagt hopplösa stunden. Så jag tänker iallafall ![Tungan ute](http://behandlingshem.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-tongue-out.gif "Tungan ute") ## Comment 5 Author: PiganX #4 Det är sant, finns helt säkert folk som läser och blir inspirerade, eller hoppas på att allt kan bli bra en dag (om de tappat hoppet för stunden eller liknande) ![Glad](http://behandlingshem.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 6 Author: Ratlings #5 Det tror jag starkt på! När jag bodde på hem läste jag bara självbiografer om folk med tungt liv men som i slutändan (oftast, inte alltid) mår bra och tar sig ur det. Det har varit en stor morot för mig - det kan bli bra trots allt! ![Glad](http://behandlingshem.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 7 Author: Cis-j Stark berättelse, som #1 skriver, så finns det nog många som skulle kunna känna igen sig.  Härligt att du kommit på fötter och vill dela med dig för att hjälpa andra :) ## Comment 8 Author: Ratlings #7 Tack, ja det gäller att kämpa sig framåt och inte ge upp. ![Glad](http://behandlingshem.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad")