Annons:
Etikettplaceringar
Läst 3436 ggr
Ratlings
2012-03-17 20:19

Positivt och negativt

Vad tycker/tyckte du var mer positivt respektive negativt under din tid på hem? Glad

// Lise
When nothing goes right, go left!

Annons:
PiganX
2012-05-28 23:53
#1

Kände mig ganska hjälplös och "handikappad" när jag inte på samma sätt kunde välja vem jag ville träffa, vad jag skulle göra, vem jag skulle prata med och vad jag skulle ha på mig. Finns ingenting som "skadar" mig mer än det, så det drev mig nog till vansinne. Men däremot lärde man ju känna nytt folk, fick höra hur andra upplevde saker och liknande. Dessutom hann jag ikapp med all skola jag missat :)

Ratlings
2012-05-28 23:58
#2

#1 Ja vissa regler är hårdare än dom man har hemma! Det störde inte mig så mycket faktiskt.. Vi fick inte sminka oss "för hårt" eller hur man ska säga, med mycket svart, eller ha för korta kjolar/klänningar. Men jag hade både mycket svart smink och korta kläder oftast och dom sa ingenting till mig - men dom sa ifrån till andra. Särbehandling!

// Lise
When nothing goes right, go left!

PiganX
2012-05-29 00:05
#3

#2 Det märkte jag också, det med särbehandling. De som trotsar gränser ofta blir till slut "accepterade" eller hur man ska säga. Och de som "sköter" sig får starkare reaktioner, och hårdare regler. De menar ju hetlt säkert väl, men det blir ju himla fel!

Sen var det ofta ändring på reglerna, helt hux flux. När jag kom till avdelningen sa de ingenting om hur man fick/inte fick vara klädd. De tog bara ifrån mig lite av mina kläder som de ansåg vara opassande. Jag hade oftast på mig leggings och linnen, utan koftor eller tjockare tröjor på. Linnena var urringade. Efter 3 månader sa personalen åt mig att jag inte fick ha linnen längre utan någon tröja ovanpå, det visade "för mycket hud" annars. En annan tjej med betydligt mindre bröst än mig fick däremot ha hur utmanande kläder hon ville utan reaktion. Det tyckte jag var fel.

Sen var det ofta ändring på andra småregler, såsom huruvida det skulle vara tvång med idrott eller inte, mattider och liknande. Konsekvenserna om man inte lydde reglerna ändrades också hit och dit hela tiden, under flertal tillfällen stod t.om personalen och småtjafsade öppet om det på avdelningen inför oss.

Jag har asperger, så jag reagerade extra strarkt när alla dessa små ändringar kom helt utan förvarning.

Ratlings
2012-05-29 00:17
#4

#3 Ja, särbehandling var det mycket av. Men jag märkte också att en liten del av särbehandlingen beror på personens egna problem.. 
Om vi tar tex. mig jämfört med en tjej, låt oss kalla henne J.
Jag fick ha vad jag ville på mig utan att någon sa något, och sminka mig som jag ville. Jag fick umgås med nästan vem jag ville efter skolan osv.
J fick inte ha utmanande kläder whatsoever, inte sminka sig mycket och absolut inte umgås med vem hon ville.
Skillnaden mellan oss är att jag bryr mig inte om vad folk tycker om mig - duger jag inte, duger inte dom för mig helt enkelt - och jag kunde inte bry mig mindre om killar. J däremot bryr/brydde sig om vad alla tyckte och ville klä sig utmanande för att killar skulle lägga märke till henne. När vi umgicks och en kille kom i närheten skulle kjolen dras upp en bit och tröjan ner så den visar mer tuttar.

Hon hade problem med killar efter sina personliga erfarenheter, och därefter uppträdde som hon gjorde. Jag har liknande erfarenheter, men dras åt andra hållet. Jag vill inte vara utmanande för andra. Jag klär mig som jag vill för min skull. Och jag tror personalen vet om sådant, och därefter behandlar personer lite annorlunda. Glad

// Lise
When nothing goes right, go left!

PiganX
2012-05-29 00:27
#5

Ja, men det var inte så jag menade. För det är ju bara bra att personalen reagerar i såna lägen! Men på avdelningen jag snackar om så handlade det inte om något sånt Glad Isåfall hade jag inte reagerat så starkt som jag gjorde där.

Ratlings
2012-05-29 00:30
#6

#5 Nä, jag tänkte bara allmänt när jag skrev det Tungan ute Men småsaker som ändras vartefter är helt onödigt tycker jag. På hem, även om det är låst eller öppet, så ska det vara struktur och regler. Struktur och regler får du inte om det ska hålla på och ändras hela tiden, då blir man förvirrad, gör fel och personalen klagar / man får avdrag på något.

// Lise
When nothing goes right, go left!

Annons:
PiganX
2012-05-29 00:33
#7

#6 Helt rätt. Vi behövde aldrig ha idrott, efter ca 70 dagar där kom dom på att det var tvång. Men jag har alltid vägrat idrott, så då sa de att det blev ett avdrag på veckopengen. Efter ett tag ändrades det igen, och vi fick inte längre visa oss ute på avdelningen under ca 2 timma ifall vi inte var med.

Tog idrotten som ett exempel, men de flesta reglerna ändrades likadant, hux flux allt eftersom.

Ratlings
2012-05-29 00:42
#8

#7 Om jag också ska ta idrotten som exempel, när jag bodde på Risige sa dom att man skulle hålla sig på sitt rum under tiden dom andra var på idrott om man vägrade följa med. Det kunde vara allt från 1-3 timmar. Jag har också alltid vägrat idrott och det var ingen skillnad där. Sitta på rummet i 1-3 timmar var inget problem för mig. Efter ett tag när dom märkte att jag inte följde med så ändrade dom till att jag, japp jag inte dom andra som vägrade, fick rökförbud under den tiden. Detta klarade jag också galant, då jag hade snus på rummet oftast så nikotin fick jag ju i vilket fall. När den metoden inte fungerade heller så ändrade dom igen men då fick jag, jag igen inte dom andra, vara vart ville och göra det jag ville. Tungan ute

// Lise
When nothing goes right, go left!

OccultumLapidem
2013-07-21 19:17
#9

Intressant tråd! :) 

Var på behandlingshem praktiskt taget under hela tonåren, från 15års ålder, till att jag var 19. 3 olika sådana. 

De ända positiva erfarenheter jag personligen kan säga ha burit med mig i livet är att jag sett en del av världen som få tonåringar får se, och det har inneburit kunskap, för livet. Att jag fått se och lära känna människor som blivit utstötta av samhället sedan långt tillbaka, och som inte ens personalen som jobbade där förstod hur mycket e hade att ge världen. Det fanns en viss solidaritet och ärlighet patienterna emellan som jag ytterst sällan hittat i ''vanliga'' sammanhang, bland ''vanliga'' människor. Och att det på något sätt, för mig, varit ett sorts inre ''styrkeprov'', en utmaning mot mitt då bristande tålamod i allt. 

De negativa är, att ha tagit del av en stor mängd av personalens bristande förståelse/empati/nytänkandeförmåga. Tung (och ofta fel typ av) medicinering, ingen som helst stimuli och hjälp att komma ut i samhället, samt en enorm bunt fördomar och vidhållandet vid onödiga regler var praxis, på alla ställen jag varit. Känner absolut igen mig i det som feliciahannsen och Ratlings säger, om klädseln. Enbart kvinnor fick höra hur ''fel'' det var att klä sig utmanande (läs ''klä sig som man ville'' då det där med utmanande klädsel är högst relativt och egentligen bara nonsense) då man kunde ''provocera'' de manliga patienterna. Sorgligt värre. 

Jag gjorde också som jag ville, och skötte såväl mitt yttre som mitt inre enligt eget tycke, då jag aldrig trott en sekund på att en kvinna ska behöva på något sätt offra sig inför vissa mäns/patriarkala tankesättet. 

Men det innebar utanförskap och ''stämpling'' som den som fick de andra att göra fel saker, ta fel beslut. De dumförklarade praktiskt taget de flesta patienterna, genom att sätta ''ansvaret'' på mig och få andra som inte gick att styra. Och här menar jag rent generellt, inte bara ang. klädsel. 

Sen är det 'även så att behandlingshemmen jag befann mig på, låg i Italien och inte här, och som känt, är Italien inte ett direkt mentalt öppet land på något sätt. Så, om behandlingshem i Sverige kan jag inte uttala mig, men hoppas ändå att mitt inlägg kan bidra med nåt. 

En sak är klar, och det är att mitt liv, psykologiska hjälp och självständighet/förverkligande började från och med att jag kom ut i den ''riktiga'' världen igen.

Ratlings
2013-07-21 21:29
#10

#9 Ja mitt tillfrisknande hände också i den riktiga världen och inte isolerad ute på landet..

// Lise
When nothing goes right, go left!

Upp till toppen
Annons: