Anledningen till att jag undrar detta är för att jag själv haft ett destruktivt beteende och tänkte en del på detta en tid nu. Dels för att jag stundtals dras tillbaka till dom tankarna, och dels för att jag läser om andra som är destruktiva.

När jag "höll på" hade jag en kompis som var likadan. Vi skar oss tillsammans och hade en allmänt destruktiv relation. Jag tyckte då det var skönt att ha en vän som förstod hur jag mådde, vad jag kände, vad jag ville och vad jag gjorde för att hantera det. Men jag hade inte ett behov av att prata om det med andra. Det var bara vi. I början så insåg jag väl inte, eller så var det inte så då, att hon skulle vara värre i allt som har med dåligt mående att göra. Många år senare när det var så tydligt, jag orkade inte vara anledningen till att hon övermedicinerade sig själv för att ha högre dos än mig eller skar sig djupare/tog fler tabletter vid en överdos än mig bara för att värre än mig, tog kontakten slut.

När jag bodde på hem hade jag redan beteendet så det är inget jag tog från någon. Däremot var det några som tog efter mig, fast bara dom som var yngre och det var inte så allvarligt (självklart är all självskadebeteende allvarligt, men inte så omfattande allvarligt som i att personen hade tendenser till att bli värre eller fortsätta, eller göra det djupare). Jag tog då alltid ett visst avstånd till dom, pratade med dom och berättade att det inte var okej. Dom får inte mer uppmärksamhet/komma hem snabbare/tag i knark eller alkohol eller vad anledningen nu än var i vilket fall. Dom var oftast ganska förstående och gjorde inte om det.

jag känner igen det. Jag bor på ett behandlingshem just nu, som är inriktat mycket på självdestruktivt/självskadande beteende. 
Känner ibland att jag behöver prata med någon som varit eller är i samma sits och som inte är terapeut eller personal. Jag tar inte efter, jag är mer tvärtom, kan se hur illa andra gör sig och tänker att jag ska göra allt för att det inte ska göra likadant och få idéer osv. Man hamnar ju lätt i ett negativt mönster med andra som skadar sig eller är destruktiva på annat sätt, det kan bli ganska farligt om det går för långt.

Men har man hittat en relation där man försöker stötta och förstå istället så tror jag att det kan vara bra att ha just en sån vän

#2 Absolut, det skulle nog varit mycket bättre! Det är många som pratar med mig om just självskadebeteende, kanske just för att jag tagit mig ur det och har den erfaranheten. Det är min teori iallafall. 

Har aldrig känt något större "behov" av att snacka om det eller jämföra, men det blev ju så när man bodde på låst. Satt där med 2 andra tjejer varav den ena skadade sig, ingen av oss hade förut öppet snackat om det med någon annan så det blev ju en hel del jämförelser av ärr, upplevelser som man snackade om osv. Men det var också hon som fick mig att dra ner på det ordentligt, och nu har jag slutat helt. Man märkte iallafall på den tredje tjejen att hon påverkades eftersom hon också böjade skada sig då, utan att ha haft självskadeproblem när hon kom dit.

#4 Bra att hon hade motsatt effekt på dig - att du drog ner på det och att du har slutat nu!  Det är däremot oerhört tråkigt att dom andra ska ta efter och börja skada sig 

#5 Jag har ännu bra kontakt med henne, och jag hade den effekten på henne också! Så det var ju skönt och veta! :) Ja verkligen :/

#6 Det är ju hätte bra! Brukar annars vara tvärtom, att man triggar igång varandra och det blir värre. 

Helt klart, och jag tycker att det är fel att klumpa ihop flera personer med självdestruktiva beteenden just eftersom det är så otroligt "smittsamt".

Jag har fortfarande svårt att se andra människors självskadehandlingar och klarar inte ens av att se det på tv just för att det är otroligt triggande, och då är det inte ens på riktigt. Sen tror jag inte att ens eget destruktiva beteende helt påverkas av andra, utan ju längre det får pågå och inte behandlas desto värre blir det per automatik (i majoriteten av fallen). Det finns ju oftast egler uppsatta om att inte prata om beteendet med medboende, eller att visa skador men det är ju ändå oundvikligt när man bor med andra människor 24/7.

Mitt beteende blev bara värre och värre fram tills dess att jag helt flyttade ifrån även utslussen. Jag tror verkligen att det förvärras för alla parter eftersom det är så otroligt smittsamt och jag själv tycker att det beteendet ska pratas om under en kontrollerad form och inte bara lite hursom.

#8 På hemmet jag bodde fick vi inte prata om det, men det gjorde vissa ändå. Personalen är inte som hökar, dom ser och hör inte allt så det blir ju lätt att komma undan med det ändå, tyvärr. Men jag tycker som du, det är inte rätt att flera med självskadebeteende ska bo ihop 24/7, det har sällan någon gott av.

#8 Du har helt rätt i det du säger, det är otroligt lätt att trigga igång varandra. Och som du säger är det egentligen fel att bunta ihop flera personer som har samma problem, men tyvärr så ser dom inte problematiken på samma sätt.

Nej, och det är väl en stor del av problemet. Kunde personalen förhindra att det faktiskt skedde (vilket jag inser är en omöjlighet) så hade det ju säkert fungera bättre med behandlingshem. Men det harr ju tillochmed i forskning kommit bevis för att självskadare inte gynnas av att vårdas inom slutenvården. Visst är majoriteten av behandlingshemmen inte låsta, men det blir samma princip om än inte mer familjärt och man vårdas tätt intill andra, där man även delar en fritid.

Onekligen leder det ju till att man påverkas av varandras beteenden, för det blir oundvikligt även om man inte pratar öppet om det. Incidenter inträffar ju när andra mår dåligt, och det märks ju av för alla boenden.

Jag tror att man kan få ut mycket av att vårda självskadare ihop, men då i öppenvård där man inte delar fritid med varandra utan enbart grupsessionerna.

#11 Mycket kloka ord.  Håller helt med dig!