Är tvungen att skriva av mig lite för engångsskull.. Varit hos BUP idag, men börjar bli irriterad på att det går så himla lång tid mellan mötena. Och så har jag olika psykologer varje gång. Sist fick jag träffa en kvinna, idag var det en annan, den 8e träffar jag ytterligare en ny, och 18e träffar jag den jag träffade först. Jag som inte ens gillar att öppna mig för en, måste nu sitta och dra hela historian gång på gång.

Hamnade dessutom i en väldigt jobbig sits idag när jag var där. Fick sån otrolig ångest, kändes som att hjärtat skulle gå sönder inuti och fick hjärtklappning och frossa. Och psykologen ville se mina ärr, men först frågade hon om jag bara skurit mig på armarna, eller om jag gjort det på fler delar av kroppen. Och jag sa ja, att det bara är på armarna. Så när hon tittade på mina ärr, så gled linnet upp och man såg alla mina sår på höften och låren. Så då förstod hon ju att jag satt och ljög henne rakt upp i ansiktet, och dessutom hade nya sår. Jag sa en stund tidigare att jag inte skurit mig på ca en månad.

Det var ju jag själv som sökte hjälp, för jag orkade inte hantera allting helt själv längre. Jag vet att jag behöver hjälp men det är så himla svårt för mig att ta emot den. Så det blir automatiskt att jag ljuger och slingrar mig, för att låta mer frisk och stabil än jag egentligen är. Jag vill ta emot hjälpen, men jag vet inte vad jag ska göra. Jag har grävt ner allting så djupt, jag minns inte ens sist jag valde att konfrontera mina känslor och hantera dom som man ska, istället för att skada mig på olika sätt.

Mitt beteende skadar min kropp, min själ, min självrespekt, min familj, mina vänner och mina relationer med killar jag haft. Det påverkar hela mitt liv. Men vad är jag utan mina ärr? Vem är jag utan min ångest? Vem är jag egentligen? Jag har tappat bort mig själv, och jag har tappat bort min förmåga att hantera känslor och kontrollera mig själv. Det var inte den här tjejen mina föräldrar såg när jag var liten och livet lekte. Det var inte så här det skulle bli.

Jag orkar inte. Då och då har jag perioder då allt flyter på, och jag känner mig på toppen av världen. Men sen vänder allt på en femöring, och då är det som att hela världen rasar samman, rasar över mig och tar död på mig totalt. Och jag försöker intala mig själv att jag inte behöver hjälp, men jag behöver ju den.

Åh, allting är kaos inuti mig.. Jag har iallafall fått utskrivet Fluoxetin och Circadin nu. Nån som har erfarenhet av de medicinerna, och ev. biverkningar?