Annons:
Etikettmin-historia
Läst 2494 ggr
tearsandrain
12/1/12, 11:49 AM

snart 17 månader på väg att ta slut

Det känns så sjukt. I över 16 månader har jag bott på ett behandlingshem i en annan del av Sverige. Ett och ett halvt år av mitt liv.
Om några veckor flyttar jag hem till MIN stad för att STANNA.
Jag är rädd. Men samtidigt väldigt glad.
Så himla mycket som har hänt. Jag är inte längre samma person som jag var då jag flyttade dit.
Då var jag en person som tillbringade mer tid på slutna avdelningar än hemma, som hade ett tiotal olika mediciner varje dag. En person som skadade sig varje dag, tog mer överdoser än vad jag kan räkna, som sårade andra genom sitt sätt att leva. En person som psykvården hade gett upp om, de sa till mig att jag skulle dö om inte jag kom till ett behandlingshem med en gång. Jag var en person som inte brydde mig om någonting, en som mått dåligt i hela sitt liv, som hade lika många diagnoser som fingrarna på en hand. Jag drev bort alla som var nära, ville inte ha någonting med livet att göra.
Det här året har jag lärt mig mycket. Om mig själv och om världen.
Det känns konstigt att se tillbaka och minnas, och minnas hur mycket man trodde man visste om allting. Jag visste fan ingenting om någonting egentligen.

Nu, nästan 17 månader senare, är jag en annan person.
Jag skadar mig väldigt sällan, har ett eget hem, bor inte längre på sjukhus, har satt ut det mesta av mina mediciner, klarar av att ta hand om mig själv på ett annat sätt. Vet kanske inte vem jag är, men nu har iallafall en aning om vem jag är. Jag är inte lika vilsen, jag mår bättre, har inte konstanta ångestattacker.

Ibland ångrade jag att jag släppte allt för att få en behandling. Jag tyckte vården hade överdrivit, jag skulle inte dö, men om jag gjort det, vad hade det spelat för roll? Men nu ser jag att de inte överdrev. Jag var nära döden många gånger, inte bara genom handlingar utan genom mitt sätt att leva, mitt sätt att vara. Men vad spelar det för roll när man tror att man inte har något att leva för?

Nu är jag glad över att jag släppte allt, tog en chans och flyttade.
Jag har träffat så många vackra, helt underbara, starka människor jag beundrar något så fruktansvärt mycket. Jag har skrattat galet mycket, gråtit, mått skit, mått bra och haft ångest. Jag har insett hur mycket världen har att erbjuda mig. Jag har börjat skolan igen, till exempel. Och det har gått bra att göra det!
Jag lever inte längre med undergången som bästa vän. Jag lever med världen, ibland trivs jag till och med, är nöjd och känner lycka. Jag kan hantera mina dippar bättre, jag har kommit närmare min familj och känner mig redo att ta tag i mitt liv. Och det känns stort.
Jag kommer behöva fortsatt vård, men inte lika mycket, inte på samma sätt.

Jag tvivlar på min förmåga ibland, tänker att det kommer gå åt helvete. Jag kommer börja skada mig igen, kommer bli inlagd igen och allt kommer bli kaos. Men det behöver inte betyda att det kommer bli så. Jag accepterar att det är en risk att det blir så, för har man varit sjuk i 11 år kommer man inte bli "frisk" på kort tid. Men mitt liv är vad jag gör det till. Och jag vill göra det till något bra. Jag vill leva.

(Nu blev det ett långt inlägg men hoppas någon orkade läsa.)

Annons:
Ratlings
12/1/12, 12:57 PM
#1

Det finns en bok där det står "Det är inte värt att dö, för att slippa leva" och det finns en mening i det. Man tror sällan att det är så illa som det egentligen är, människan tänker ofta "det händer ju inte mig, och alla andra har det värre" när dom verkligen har det jobbigt. Men så är det inte och det är bra att du fick hjälp när du behövde det som mest - det är starkt jobbat av dig! Nu när du har livet helt i dina egna händer så ta vara på det, längre fram kommer dipparna knappt vara en del av ditt liv och du kommer kunna se tillbaka på det som varit och känna sig stolt över att du faktiskt klarade det.  
Jag vet att det kan kännas jobbigt att flytta från behandlingshemmet, eller mer en blanding av upprymdhet, glädja, sorg, saknad och en bit rädsla. Och det är fullt förståeligt. På hemmet finns det någon 24/7 som är där för att ta hand om dig och nu måste du ta hand om dig själv, på en helt ny nivå. Men det kommer du klara. Glad

Lycka till med ditt nyvunna liv! Glad

// Lise
When nothing goes right, go left!

PiganX
12/1/12, 7:11 PM
#2

Åh, blir så glad av att läsa så positiva inlägg, är verkligen glad för din skull! Glad Och Lise har en poäng i det hon säger, det är inte värt att dö för att slippa leva. Men jag vet hur lätt det är att tänka så.

Och det här kommer ju bli en nystart för dig, men glöm inte bort att man inte måste vara 100% glad jämt. Du kommer ramla igen, du kommer att vara ledsen. Du måste bara se till att dra en gräns nånstans så att det inte går för långt. Ta en dag i taget och ta vara på dig själv. Det är tillåtet att ha svackor, bara man tar sig upp igen.

Ansvar är lite skrämmande ibland, men jag är säker på att du kommer att klara det!

MissFlisan
1/20/13, 9:26 PM
#3

Jag blir varm i hjärtat!
vilket behandlingshem var du på? Jag är på Finjagården och hoppas kunna skriva något liknande om något år.

www.dbtochmmc.blogg.se

sajtvärd för www.dialektiskbeteendeterapi.ifokus.se


"slappna av inget är under kontroll!"

Upp till toppen
Annons: